Varje dag skiftar mina känslor mellan att vilja vara ung, dricka alkohol, resa och se världen samt att slippa ta hänsyn till någon annan än mig själv. Andra sekunden önskar jag att jag var 27, gravid, boende i en fin lägenhet. Jag vet inte varför jag ibland känner att det är bråttom att skaffa bostad, flytta hemifrån och bli "vuxen." Jag har liksom aldrig tålamod med saker och ting, tyvärr. Jag vill gärna att allt sker, här och nu.

 

Även om jag inte vet eller kan förutse om det är Adam jag är tillsammans med om 10 år så skulle jag ändå vilja tro det. Vi båda pratar ju om att i framtiden flytta ihop. Jag liksom skrattar åt mig själv just nu för att vi kan prata om det och mina tankar drömmer sig iväg till att komma hem, sätta sig i soffan och få en puss på pannan av honom. Samtidigt som vi gnäbbar om saker och får pjuck på varandra så fort vi är med varandra för mycket. Hur ska det gå ihop? xD Den ända tiden vi hade samma veckorutiner och tider var när vi gick i skolan. Vilket var typ de 2-3 första månaderna av vårt förhållande, sedan tog vi ju studenten. Sedan började han jobba 7-16 måndag-fredag medan jag hoppat runt på många olika ställen, men då mestadels kvälls och helgjobb. 

 

Det har varit tufft, att varje morgon ha någon som lämnar en (förmodligen ännu tradigare för honom att behöva gå upp såklart) och att när han sedan äntligen slutade, satt jag på tåget på väg till mitt jobb. När jag sedan slutade låg han och sov och det var väldigt svårt att få ihop saker och ting. Jag var ofta ledig 2 dagar under vardagarna och det var ju min helg. Då ville jag göra roliga saker, men hur taggad är någon som varit upp sen halv 6? 

 

Äntligen, äntligen! Nu jobbar vi samma tider. Från 07 båda två med lediga helger. Jag har nog aldrig känt sådan frihet tror jag. Att liksom kunna planera saker på helgerna för flera veckor framåt, inte ett "måste se om jag får ledigt" "oj, det är alldeles för långt fram, jag vet inte." Att slippa titta schemat varje vecka för att se hur man jobbar denna vecka. 

 

Häromdagen bråkade jag och Adam som aldrig förr. Vi satt i bilen och grät. Det var hemskt, det var första gången jag tänkte att det verkligen var slut på riktigt mellan oss. För vad, egentligen? Varför lät vi oss pusha varandra till en gräns sådär? Det är ju inte så att vi tappat känslorna, att någon har varit otrogen eller något sånt. Det handlar väl egentligen mycket om hur vi visar kärlek för varandra och att våra sätt inte matchar. Tror även mycket har att göra med våra personligheter. Misstolka mig inte, det finns ingen bättre personlighet än Adams. Jag menar, det finns ju en anledning varför mina föräldrar gillar honom mer än mig hehe. 

 

Vi tänker helt enkelt olika om saker. Jag är tjej, han är kille. Enough said, right? Nej, men jag gillar att planera saker. Jag gillar att veta vad jag ska göra i helgen och ladda upp, bli taggad. Jag är sådan som kan bli taggad över minsta grej. Jävlar vad kul att jag och Adam ska ses imorgon, handla mat och kolla på film. Liksom, mer fancy än så behöver det inte vara för mig. Adam är mer sån som tar allt som det kommer, men inser att något går snett på vägen. Typ att arbetsbrallorna inte är med och han måste åka hela vägen hem och hämta dem, sånt händer liksom inte mig. Jag har med mig allt jag behöver och har tänkt igenom min packning minst fem gånger innan jag går hemifrån. Varje morgon kör jag liksom en ramsa i huvudet för att inte glömma det viktigaste "mobil, busskort, nycklar, hörlurar, pengar, leg." Jag är lite för överdriven, jag vet. Vi behöver nog båda ta av varandra.

 

I slutändan är han ändå bäst, i hela vida vääärlden.

 

Här var han lite mer upptagen med att posa än att mysa med mig, men aa.